INGVAR SVENSSON:
Nu har jag lagt ut "MITT LIV MED DANSEN" skrivet 2012
En personlig beträttelse
Min uppväxt
Vi börjar lite från början! Jag föddes en januaridag i början av 1930-talet uppe på det småländska höglandet. I en liten by /ja inte så liten eftersom den hade 19 gårdar på den tiden/ som heter Slageryd och ligger ca 2 mil utanför Vetlanda. Det var små gårdar och mina föräldrar hade 5-6 kor, en häst, några får och två grisar där en slaktades strax för jul och den andra skickades till ett slakteri. Jag fick 4 syskon, 3 systrar och en bror.
Sju år gammal började jag skolan som låg mitt i byn ca 1 km från hemmet. Vi var bara 3 i klassen, en flicka och en pojke till, men han bodde nästa 2 km från mitt hem så det blev inte så mycket som vi träffades utanför skolan. Efter klass 1-4 blev det flytt till kyrkskolan dit det var 3 km. Ganska jobbigt på vintern eftersom det var mycket uppför dit.
Efter jag gått lite i fortsättningsskolan så tyckte min far att jag skulle jobba som sommardräng på granngården som var större och hade 12 kor. Jag hade då fyllt 14 år och skulle förutom jobb på gården konfirmeras och det gjordes i kyrkan bredvid skolan jag gått de sista två åren. 
Efter att sommaren gått så skulle jag flytta från den gården, men det blev inte hem utan till Landsbro där Borohus var stora då och det blev jobb med lite av varje liksom en springpojke. Därifrån flytt till Ekenässjön som ligger en mil utanför Vetlanda, med jobb på en metallfabrik.
Våren 1947, 16 år gammal, löste jag en enkel biljett till Stockholm. Där har jag bott utom 3 månader med jobb på Tylösands Hotell med i matsalen som s.k. smörgåsnisse. Hade före det jobbat på Djurgårdsbrunns Värdshus med samma uppgift. Det innebär att man skall hjälpa servitörerna att plocka bort disk och se till att de får fram rena tallrikar, bestick, mm. På Tylösand fick även se till att smörgåsbordet var fyllt med allt efter det de stora faten började bli tomma. I Stockholm blev det sedan diverse jobb under några år innan jag började som brevbärare och det blev yrket tills jag pensionerades 60 år gammal. Det efter tre hjärtinfarkter på 1980-talet och med bypassoperation 1989. Även ryggen hade tagit stryk av att bära den tunga postväskan på en axeln, det var så man gjorde på den tiden.

Mitt liv med dansen och lite till
Hur jag kom på att lära mig dansa och hur det var med dansställen under 1950-talets Stockholm
I slutet av 1940-talet började jag emellanåt besöka Bollnästorget på Skansen och deltog i ett lek- och dansprogram som hette ”Lekvall”! Det bestod av diverse lekar, som dels var sådana som man leker kring majstången och vid midsommar, men även några som mera hör hemma bland folkdansarna. Man hade även med något som heter jägarmarsch, där flickorna promenerar i en ring och grabbarna i en ring utanför och går åt andra hållet. När musiken tystnar helt tvärt, gäller det ju att bjuda upp flickan som stannat mitt emot och dansa till den dansmusik som spelades upp. Det var då man blev ställd när det spelades upp till vals, schottis, polka, eller något annat i dansens alla turer, som man då förstod att det var dags att skaffa sig lite lärdom om några av dansens olika steg.
Förutom dessa besök på Bollnästorget var det oftast bio, som var nöjet. Detta blev det mycket mindre av  när dansen inträde i mitt liv.
Föreningar utanför dansen
Ja det var ganska mycket föreningsjobb under 1950-1960-talen. Först i början av -50-talet var det min arbetsplats Stockholms-Postens IK:s friidrottsektion där jag var ordförande under några år. Likadant var det Stockholms-Korpens friidrottsektion där vissa aktiviteter berörde båda föreningarna. Det var terränglöpning och då ofta uppe utanför Östermalms Idrottsplats. Friidrott anordnades oftast på Stadshagens Idrottsplats som jag väl kände till eftersom där tävlades det i gång med start och mål utanför grinden. När jag slutade som ordförande i dessa sektioner var barnen så stora att jag vill ha dem med på gångtävlingar. Vi hade ju flyttat till Farsta och då börjades med ungdomsträning i gång på Farsta Idrottsplats. Hade gjort en inbjudan via idrottslärare i ett par Farstaskolor om några var intresserade att börja träna gång. Det blev så många att det var lönt att påbörja träning på idrottsplatsen. Några började bli så bra att de kunde delta i tävling. Efter något år var några så bra att andra klubbar var intresserade att ta över dem. De lockades med en del gratis förmåner som vi inte kunde bjuda över. 
Barnen hade blivit lite större och tappade intresset för gång. Istället blev det orientering i Stockholms Godtemplares Idrottsförening som jag tillhörde. Våra två pojkar lärde sig att läsa en karta och kunde följa med på tävlingar och flera O-ringens 5 dagars på många platser i Sverige. Jag själv sprang ofta Korpens dagtävlingar som man kunde lägga in i den paus vi hade mellan de två brevbärarturerna. Vi ett tillfälle av dessa dagtävlingar fick jag en ordentlig bristning i en vadmuskel. Den lilla turen ut med lite post fullföljdes med mycket smärta och spring i trapporna dagen efter var inte att tänka på. Sjukskrivning några dagar var ju inte populärt men ett måste för foten var alldeles blå efter allt blod som runnit ned dit. Orientering blev min sport även om resultaten ganska blygsamma. Efter min första hjärtinfarkt 1980 blev det ett litet uppehåll, men efter ett tag så måste man försöka komma ut för att hitta de röd/vita skärmarna. Med ordentlig uppvärmning så blev det fler 5-dagars och andra tävlingar. Men 1985 efter min andra infarkt blev det stopp med orienteringen
Föreningsuppdrag blev det med lite lugnare aktiviteter bland annat som klubbordförande för facket på arbetsplatsen vid posten i Farsta. Förutom där var man ombud för Farstaklubben på Stockholmsregionens Postfacks möten. Parallellt hade intresset för dansen kommit tillbaka och där har vi mitt deltagande lite längre fram. 
Dansstarten
Nu har vi kommit in i början av 1950-talet och det började med en danskurs hos Börje Nilssons dansskola, som höll till i en lokal på Klara Västra Kyrkogata, mitt emot Klara Kyrka. Det var i samma veva jag gjorde min värnplikt vid Ing 1 ute i Solna. Jag låg inne två sommarperioder i rad och de första trevade försöken på dansgolvet gjordes nog på Skansen, till musik av Thore Erlings orkester. Ibland var man på Gröna Lund, som hade - och har fortfarande - en dansbana. Någon gång besöktes även Nöjesfältet, som låg mittemot, men som nu är borta. Eftersom jag ”bodde” i Solna så hittade jag en dansbana i en liten Folkpark, som låg i närheten av Råstasjön i Solna. I dag ligger troligen en idrottshall på den platsen. Jag har varit förvånad över att jag har kunnat dansa eftersom jag är fullkomligt omusikaliska. Men det har gått bra även om det ibland har varit lite svårt att hitta takten.
För att komma upp på dansbanan och dansa måste man köpa polletter och lämna när man besteg dansgolvet. Jag var för det mesta klädd i uniform när man hade ledig tid. Man hade ju inget hem eller annan bostad utanför regementet under den tid man låg inne, så man hade inte mycket till civila kläder på luckan. På dansbanan i parken vid Råstasjön var det en hygglig prick som tog emot dans polletten. Han viskade att jag bara skulle låtsas lämna en pollett i hans hand, så det gick inte åt så många polletter dessa kvällar. Den lilla synden är nog preskriberad efter 60 år!.
Vi hade Corso på Sveavägen nedanför Stadsbiblioteket i dag Mac Donalds. På Corso spelade Gunnar Molltons trio en mycket fin och dansvänlig musik. Där spelades det även ”Damernas tjuv” och man kände sig ganska stolt när man blev tjuvad av flera damer. Dansstället Sveahof hittade vi även på samma gata men lite närmare åt Kungsgatan till och den lokalen låg en trappa upp. På det stället var Dagny /min hustru/ och jag den dag President Kennedy sköts i Dallas under november 1963. Det finns i dag en restaurang som Heter Sveahof på Sveavägen, men den ligger inte alls på samma adress som dansstället tidigare låg på.
La Visite, även kallat ”Lavvan”, låg på Drottninggatan. 1944 spelade välkände Erik Frank med Med Görlings orkester på La Visite, det var några år innan jag besökte stället. La Visite låg i backen på Drottninggatan och lite ovanför hade vi Virveln, som även de spelade damernas och då hade man en belyst glob i taket som snurrade.
Dansstället Festo var beläget på Kungsholmsgatan i närheten av Fridhemsplan och så hade vi Kungsbrohof vid Kungsbrons fäste på Kungsholmssidan. BZ vid Berzelii Park låg högst upp ovanför Chinateatern med glastak som öppnades vid bra väder, med ”Dans under stjärnorna” och det dansstället hade nog lite finare publik. På en tvärgata till Götgatan fanns ett dansställe, Maxim tror jag, och på Sturegatan hade vi två olika, den ena hette Embassy med ett litet dansgolv som hade en trängsel, som var mycket värre än den vi har på Ljunglöfska när det är 250 personer inne på dansgolvet. Bal Palais hade nog det bästa dansutrymmet eftersom det fanns två dansgolv, om det blev trångt på det som var närmast orkestern.
Det fanns ytterligare några dansgolv, VP Vinterpalatset vid Norra Bantorget. Nalen där jag även jobbade med att se till att gången mellan Stora salen och Harlem inte blev blockerad. Jag har inte dansat där någon gång som jag kommer ihåg rätt. På Nalen var det ”Topsy” Lindblom som styrde med fast hand. ”Topsy" hade tagit guld i tresteg vid OS 1912 i Stockholm. Det fanns även en liten sylta på Torsgatan, kan den ha hetat Vera? Sveasalen var nog flottisternas stamställe på David Bagares Gata - en tvärgata till Birger Jarlsgatan.
  Vi saxar lite ur en gammal blogg: Parallellt levde Kenneth också i Stockholm hos farföräldrarna på David Bagares Gata, som är beläget två kvarter från Kungsgatan. Han kommer ihåg hur han hängde i fönstret och kollade stämningen när ”pysar och sländor”, som ungdomarna kallades för i början av 50-talet, gick förbi. Han minns att killarna som var kammade med pomada (fett) i håret som blänkte på sidorna och tjejerna bar hästsvans; det var sådana saker som imponerade starkt på vår yngling. Tonåringarna hade även ”myggjagarpjuck” och tajta brallor eller jeans med uppvikta byxben á la matiné hjältarna Hopalong Cassidy och Roy Rogers. Detta kom att bli Kenneths stil under många år. Till saken hör att i David Bagares Gatas närhet låg också krogen Dambergs 3:a och danspalatset Svea Salen. På toppen av gatan ovanför trapporna låg det legendariska Nalen, där den tidiga Jazzen och Rock n' Rollen spelades”
  Som alla förstår så kunde man dansa alla dagar i veckan på olika danslokaler och på söndagarna två pass. Jag vet inte hur man orkade med dans på kvällen och sedan stiga upp strax efter fyra för att vara på jobbet klockan fem. Det får vi återkomma till lite senare.
Jag vet att det fanns ytterligare något, som t.ex.: Ett klipp ur hemsidan: www.brf-ingenjoren10.se  där man skriver ”Inte långt ifrån Eriksdalsbadet låg på 1940-talet en dansbana kallad ”Sprallen” */ Det var på den här tiden, Sveriges största dans­bana. Här ligger sedan 1900-talets början ett stort antal kolonilotter. Kolonisterna var inte glada över dansbanans placering eftersom deras blommor ofta blev stulna av unga gentlemän som ville uppvakta sina damer. Till följd av detta fick dansbanan så småningom flyttas till Långholmen” Jag har aldrig dansat på den och hörde inget om den, efter det att jag kom till Stockholm 1947. Har hört vissa personer diskutera denna ”Sprallen” och man var inte ense om var den låg, men här får man förklaringen. Båda sidorna hade rätt. På 1940-talet hade man även dans i den sal vi dansar i idag, d.v.s. Ljunglöfska salen, Medborgarhuset. Det berättas att för att få komma in då, måste man i någon speciell affär på Götgatan köpa biljett. Man kunde inte lösa entré direkt i dörren som man gör i dag.
*/ "Sprallen" har i sommar återuppstått på en dansbana under broarna mellan Skanstull och Gullmarsplan.  Hade tänkt besöka dem där i söndagskväll då man har dans där. /Ingvar
Dans i förorterna
Det fanns ytterligare några dansställen i förorterna. Bland andra fanns Lorry i Sumpan med Dubbel-Nisse, som troligen fanns på den tiden. Storstugan som låg en bit in från Magelungsvägen, mellan Högdalen och Fagersjö. Kanske fanns Lillsjönäs festplats vid Lillsjön strax före Bromma Flygplats på Ulvsundavägen. Alla dessa ställen hade säkert Dubbel-Nisse ett finger med i spelet. Säkert flera!
En bit in på 1955 trappades dansen ned när Dagny och jag börjat ”kila stadigt”, men vi var ju ute tillsammans på t.ex. Corso, Sveahof och lite andra ställen. Men jag jobbade kvällar på Swings och lite annat så då var kanske Dagny ute med sina väninnor. Dans blev det mindre av när vi väntade vårt första barn. Jag var ju med i olika föreningar och ibland förekom lite dans på dessa föreningars årsfester. Vi brukade då försöka ordna barnvakt så att Dagny kunde komma med och då blev det några turer på dansgolvet.
1970-talet med nya dansställen.
När vi kom in slutet av 70-talet och barnen blev lite äldre så längtade vi ut för att dansa igen. De dansställen man dansat på under 50-talet, fanns inget kvar med den musik vi gillar. Periodvis blev det dans på Ramona på Folkungagatan, samt Domino vid Hornstull och en Restaurang i Kungshallen vid Hötorget, som hade dans under en kortare period.
 På något sätt fick vi sedan veta att det dansades i en Godtemplarlokal på Kungsgatan. Att arrangören hette De Ensammas Förening var inga problem, för i Stockholm brydde man sig inte om ifall man var sambo eller gift. Systerföreningar fanns på många platser i Sverige och på de flesta var gifta inte välkomna. Inte heller sambos tolererades, för blev man det måste man lämna föreningen. Föreningens styrelse i Stockholm bestod mest av lite äldre damer och efter en tid hade man fått reda på att jag var en föreningsmänniska och då ville man ha lite tips och hjälp.
Efter något år kom jag in i styrelsen och blev efter en tid dess ordförande. Någon gång under 1986-87 måste föreningen hitta ny lokal eftersom de vi hyrde av måste flytta, för deras hyra skulle höjas rejält. Någon hittade då en lokal i Västberga, det var hos Uno i Unos dansskola vilka hade danskurser och även dans på lördagskvällarna i lokalen vid Karusellplan.
Lokalen var ledig på fredagskvällarna, så då hyrde föreningen den och dansen flyttades dit. Där rullade allt på fram till hösten 91, då ett par herrar började styra och ställa. T. ex. med att mitt under verksamhetsåret utse ny kassör eftersom ordinarie låg på sjukhus och troligen inte skulle komma tillbaka. Vi hade en biträdande kassör som tagit över och allt fungerade. Det var en del av orsaken till att jag och Dagny avsade oss våra uppdrag i oktober 91. Senare avgick även Leila (nu i Nya Vänner), Arvid Söderberg och Torgny Eriksson från styrelsen. Det var huvudstommen i styrelsen för undertecknad, som då var, ordförande. Dagny var bitr. kassör, Torgny sekreterare, Leila vice ordf. och Arvid vice sekr. Det blev 3 personer kvar av styrelsen. Ytterligare två personer, som var funktionärer hoppade av. De Ensammas Förening finns inte längre utan har på senare år övergått till föreningen Västbergaträffen, som fortsatt med dansen på fredagskvällarna. De har - nu hösten 2012 - flyttat sin dans till Alviks Medborgarhus.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Start av Kamratföreningen Nya Vänner:
Ett tag efter avhoppet från De Ensammas började vi diskutera om vi inte skulle prova hur intresset var för en ny dansförening. Det var säkert jag som inte kunde vara borta från föreningslivet. Varför det dröjde innan det blev av att göra ett försök, har ramlat bort ur minnet. Den 24 april 1992 hade jag bokat Farsta Forum en föreningslokal i Farsta Centrum med musik av en duo som hette Hasse & Rune, som var populära på den tiden. Det kom 112 personer till detta första försök. Eftersom den lokalen ej skulle finnas kvar - skulle bli ett bibliotek -  hade jag preliminärt bokat Rågsveds Folkets Hus för ytterligare en dans, om det första försöket skulle bli lyckat, och det blev det tyckte jag. Även Hasse o Rune var prel. bokade till Rågsved FH. Den 15 maj 1992 kom 118 dansande och resultatet visade sig att en fortsättning var möjlig och gruppen som startat dansen beslöt att fortsätta under hösten.
På hösten startade vi den 4 september och då med 145 dansande. Sedan var det lite upp och ner med antalet dansare, men på sikt gick det ihop sig. Marknadsföringen var lite jobbig då det fanns drygt 100 anslagstavlor i alla förorter söder om city. Dessa besökte jag med reklamaffischer med jämna mellanrum, som var extra jobbigt på vintern med mycket snö. Många mil kördes med egen bil för detta ändamål, men vi måste göra allt för att dansen skulle kunna fortsätta.
    Första mötet med interimsstyrelsen hölls den 5 augusti 1992 och närvarande var Ingvar, Dagny, Ann-Britt, Leila, Arvid samt Irma. (Ann-Britt, Leila och Irma är i dag engagerade i Nya Vänner)
Första möte för att bilda föreningen hölls den 23 oktober 1992 i Rågsveds FH med 43 pers. närvarande. Vid detta möte utsågs den 1:a valda styrelsen, som då bestod av Ingvar, Ann-Britt, Torgny, Leila, Irma samt en som hette Vilén Fransson och Dagny samt Arvid blev suppleanter, samt 2 revisorer. Årsavgiften för 1993 blev 50:-. Vi hade bonuskort redan då och vi gjorde även ett försök med dans några lördagar. Detta gav inte någon större rusning. Vid årsmötet 1993 var det i grunden samma styrelse. Vid detta årsmöte valdes Ulla-Britt in i valberedningen och hon blev sedermera sekreterare. 1995 tog hon över ordförandeposten efter mitt avhopp. 
 Det första året gjordes studiebesök på bl.a. DN och TV-huset samt kulturpromenader. 1993 var entrén 40:- för medlem och 50:- för gäst. Bonuskort med 6:e och 11:e dansen var gratis. 143 medlemmar registrerade vid årsskiftet.
Dansen på fredagskvällar fortsatte, men det var många äldre som undrade om vi inte kunde dansa på dagtid. Tyvärr fanns det ingen ledig dagtid i Rågsved Folkets Hus. Jag undersökte lokaler inne i stan och bokade in Mariahissen den 20 januari och ytterligare två torsdagar. Men där fick vi inte ta ut entré för alla arrangemang skulle vara gratis eftersom det var kommunen som drev denna lokal i Mariahissen. På nåder fick vi genomföra den första dansen. Det blev att söka någon annan lokal och då hittade jag Lilla Hörsalen i Medborgarhuset, som Ljunglöfska hette då, för de två danser som var tänkta den 17 februari och den 3 mars 1994. De första två visade ett underkott, men därefter blev det plus varje torsdag.
Under hösten -94 blev det bra uppslutning av dansande. Lokalhyran var då 320:- för hela eftermiddagen! Entré var fortfarande 40:- för medlem och bonuskort med 6 och 12:e fri och 50:- för inte medlem. Eftersom dansen på fredagskvällarna i Rågsved hade det kämpigt med lågt deltagarantal under våren - en fredag med endast 27 betalande - flyttades även dansen på fredagskvällarna till Medborgarhuset.
Den 13 oktober gjordes en enkät om det skulle anordnas dans varannan eller varje torsdag. Resultatet blev att 26 röstade för varannan och 33 ville dansa varje vecka. Med enkätens övervikt för dans varje torsdag började jag förbereda med musik och lokalbokning.  Tyvärr hade jag inte förankrat förslaget helt i styrelsen, vilket ledde till att förslaget inte fick majoritet vid styrelsemöte i början av december. Detta i sin tur gjorde att jag avsade mig ordförandeskapet i Nya Vänner.
Starten av Klubb Söderträffen: Jag hade bokat in musik och även lokalen för alla torsdagar. Det skulle bli svårt att boka av alltsammans. Dessutom hade jag till många dansande lovat dans varje torsdag. Dessutom en del extra förmåner till ett antal personer och jag ville så gärna stå för dessa löften. Därför föddes det som skulle bli Söderträffen med sin första dans den 12 januari 1995. Den fick anordnas i foajén till stora hörsalen, som lokalen på plan 1 hette då. I det som i dag är Ljunglöfska salen lade man in parkettgolv, men man var inte riktigt klara med detta. Det är samma parkett som vi dansar på i dag.
 Båda dansklubbarna startades med mina egna slantar, jag var ganska säker på att koncepten skulle lyckas och att pengarna skulle jag få tillbaka. Så har även skett för båda starterna.
Man kanske kan kalla det ödet att Stockholms två största danser för moget folk finns i Medborgarhuset på Södermalm.
Lite om Söderträffens aktiviteter under åren!
Jag har ju varit engagerad i olika förening sedan början av 1950-talet. Men starten och jobbet med Söderträffen har varit den förening som gett mig mest glädje och där jag fått så mycket tillbaka under dessa 15 år. Jag har haft många och mycket trogna medarbetare, som ställt upp och varit med nästan till 100 % på alla danser och övriga arrangemang som varit under åren. Utan dem har det ju inte gått att bedriva en förening med 450-500 medlemmar och cirka 38 tisdagsdanser per år.
Genomförandet av alla danser - jag tror att det är drygt ett 500-tal - som de första åren anordnades varannan torsdag och som senare övergick till varje tisdag. De första danserna på tisdagarna hade vi i samarbete med min f.d. jobbs pensionärsförening, men intresset från deras medlemmar var svalt så Söderträffen tog över alla tisdagarna som var aktuella. Våravslutning efter vårens danser, samt höstupptakt innan höstens ordinarie danser startat har ju hört till vanligheterna. Dessa arrangemang har varit mycket uppskattats mycket av medlemmarna.
Utflykter under åren
Dansutflykter till andra föreningars danser har varit mycket uppskattade. Det har som i regel varit cirka 6 om året förutom ett år då hela 8 anordnades. Det blev dubbleringar av vissa dansresor eftersom intresset var så stort. Totalt under de 15 åren har nog minst ett 80-tal anordnats.
Flerdagars resor: Under ett antal år anordnade vi flerdagars bussutflykter utan dans. Den första gick 2002 och var på 2 dagar och med båttur på Dalslands Kanal som huvudaktivitet. Fyradagars har vi haft till Höga Kusten med Härnösand som utgångspunkt 2003. 2004 blev det Taubespelen på Ängön i Bohuslän. Trollhättan var då utgångspunkt och där firade man Fallens dag med mycket aktiviteter och belysta öppningar av fallen. Nästa blev till Småland med Kalmar 2005, då gjordes besök på Öland och till Glasriket. Dessa resor har jag haft ansvaret för och det är intressant att planera och de har även gått bra att genomföras. Ytterligare 2 fyradagars har genomförts   med Stig Hartfeld och Tord Törnkvist som ansvariga för planering och genomförande till Dalarna 2006 samt till Värmland 2007. Min sista fyradagars resa 2008 hade Jönköping som centralort för utflykter till olika sevärdheter. Besök på Visingsö samt Tändsticksmuseet och Husqvarna museum besöktes. Det lite originella var ett besök till mitt födelsehem, gården i Slageryd, som nu övertagits av min systerdotter med familj. I den forna ladugården finns i dag en tillverkning av takstolar för garage och fritidshus.
Andra aktiviteter
Föreningen har haft många andra aktiviteter ”utanför danslokalen” såsom Tord Törnkvists otaliga kulturpromenader. Före honom har en del promenader anordnats under olika personers ledning. Bangolf har spelats i Kristineberg under de senaste nio åren och övningarna har avslutats med att utse de bästa spelarna genom ett klubbmästerskap. Hur det blir i fortsättning är lite oklart eftersom den banan skall byggas om, kanske till lite annorlunda bangolf. Men det finns ju andra banor för de som vill fortsätta.
Förr gjorde vi även studiebesök - ofta på ställen man inte kan besöka spontant - t.ex. TV-huset, Aftonbladets redaktion, Riksdagshuset, men även andra besöksmål, som man kanske inte tänker på att besöka. Alla dessa aktiviteter, där man är en mindre grupp, ger ju deltagarna tillfälle att lära känna varandra lite bättre.
Jubileumsfirande Våra Jubileumsfirande är något man minns, som trevliga och gemytliga tillställningar. De första fem åren firades i ”gamla” Tellus på Bergsundsstrand, med mat och dans till Wahlén & Segeblad. Firandet av tio år anordnades på WKB Globen, en restaurang intill Globenområdet, då Wahlén & Segeblad stod för underhållningen och Jiges stod för dansmusiken.
15-års firandet slog klubben till det stort med att hålla till i Mälarsalen med en 2-rätters supé, underhållning av Mac Ohlssons och till dansen spelade Leif Hermanssons. Drygt 200 medlemmar deltog i supén men så hade vi subventionerat priset ganska ordentligt. Hela kalaset kostade runt 139 tusen och med en subvention på ca 77 tusen. Av dessa var det femtio tusen som togs på 2009-års budget som ett förskott inbetalt till Mälarsalen. Vi hade ”samlat en del i ladorna”! Till den avslutande dansen kom dels två bussar med dansare från Västerås och Örebro, dels ett stort antal medlemmar och andra för Stockholmsområdet. Det var ganska välfyllt på det stora dansgolvet.
Detta år, 2010, genomfördes även en Nostalgifestival ute i det stora och fina Hallunda Folkets Hus. Där var det Trio mé Bumba som underhöll med sina gamla låtar. I deras program deltog även några av våra medlemmar som är med i Taubekören, de sjöng ett par Taubemelodier. Skådespelaren/musikalartisten Nicke Wagemyr framförde gamla örhängen från Gunnar Wiklunds och Frank Sinatras stora hits. Efter lite lunch blev det dans till Samzons orkester i den fina danssalen. Man undrar hur Botkyrka kan ha ett så stort och fint Folkets Hus, när stora Stockholm inte kan ha någon enda större samlingslokal att hyra? Arrangemanget i Hallunda kostade klubben drygt 13 tusen i subventioner.
Detta var en del av allt Söderträffen anordnat under de första femton åren. Min förhoppning är att klubben kan leva vidare i många år och att det kommer medlemmar, som kan åta sig dels styrelseuppdrag, och även ta ansvar för aktiviteter utanför själva danslokalen. Dit hör t.ex. de uppskattade våravslutningarna och även någon form av höstupptakt. Dessa aktiviteter i lite mindre grupper gör ofta att man lär känna varandra lite mera.
Att medlemmar även i fortsättning vill delta i dansutflykter och att någon kan organisera dylika aktiviteter. När det gäller utflykter till andra föreningars danser, måste man försöka förhandla fram någon form av rabatt. Får man 55 entréer på ett bräde borda man kunna ge en fri entré för var tionde. Det blir ju trots allt minst 50 flera som löser entrébiljett. En intäkt som man inte bör avsäga sig. Även koll av olika matställen bör göras, för det är inte alltid första bästa som har det bästa priset.
Min avsägelse som ordförande
Att jag avsade mig ordförandeskapet för klubben var inte av att jag saknade intresse och idéer för hur klubben skulle fortleva. Det var för att jag periodvis hade sjukdomssymtom som gjorde att jag var osäker på  hälsans utveckling. Det var gått lite upp och ned med denna känsla. Jag har ju bl.a. köldkörtelproblem  som även kan spöka lika som andra åldersrelaterade sjukdomar.
Att avsäga sig ordförandeskapet för en förening som man startat och fått att fungera och uppskattats av många medlemmar är nog inte detsamma som att lämna över klubban i en gammal förening. Söderträffen har ju varit mitt skötebarn under dessa 15 år och man är mycket stolt för att kunna bereda tusentals seniorer motionsdans under trevliga och gemytliga former.
Danslokalen
Vår danslokal i Medborgarhuset ligger centralt och har hyggligt dansgolv, men vi har dålig ventilation ibland. Det är jobbigt och primitivt med att servera kaffe i paus till så många som möjligt.
Lokalhyran är en katastrof med den höjning på 50 % för i år, 2012, på samma plan finns en gymnastiklokal på 500 kvm där föreningarna betalar 220:-/tim, medan vi på de 250 kvm dansyta får betala 1200:-/tim.
Min dröm är att, med hjälp av kommunen, ordna en bättre lokal att dansa i. Att man kan erbjuda alla dansanta seniorer bra motionsdans och med hyggligt utrymme även för servering. Det sista är inte en oviktig sak. Dagens släpande med tunga bord kräver styrka och viss risk för skador vid hanteringen. De nya stolarna med vagnar som de transporteras på underlättar åtminstone transporten ut och in på dansgolvet.
Lokaler finns det gott om, men det kostar stora slantar i hyra och för att iordningställa till den verksamhet vi bedriver, men naturligtvis för andra aktiviteter för den äldre generationen. Kommunen borde ställas till svars varför det inte finns lämplig lokal till hygglig hyra. Skall vi demonstrera utanför Stadshuset? Även Landstinget borde bidra eftersom cirka 30-40 % av våra dansare bor utanför Stockholms kommun. Kan vi kanske försöka få någon miljardär att bidra med en liten skärv? Kanske IKEA-stiftelsen? Kanske vi har någon medlem som har tips?
MITT TESTAMENTE: Min förhoppning är att kommande styrelseledamöter inte glömmer bort att det fortfarande finns kvar medlemmar födda på 1930- och även 1920-talen som inte har intresse av att kommunicera via Internet. All omorganisation har under 2012 gått med en rasande fart för att anpassa till nya rutiner.
Även vissa av de äldre gamla medarbetarna, som har jobbat många år med olika arbetsuppgifter, har kanske lite svårt att hänga med.
Det behövs ett antal nya yngre funktionärer som kan fylla på de platser där i dag ”gamlingarna” födda på 20 och 30-talen gör en stor insats. Dessa kanske inte hänger med så länge till.
Andra saker som är viktiga för att klubben skall överleva är att se till att marknadsföringen fungerar. Både rent allmänt och framför allt vid t.ex. vid påtvingat lokalbyte. Att se till att värvning av nya medlemmar inte glöms bort. Minst 60-70 medlemmar försvinner varje år, så det gäller att fylla på med nya. Att det finns information om klubben tillgänglig i foajén gör ingen skada.
Ingvar Svensson
P.S. Som ni förstår så hänger gubben Svensson med även året 2021 och tycker fortfarande det är roligt med att marknadsföra mogendansen i Stockholm. Föreingslivet är roligt att jobba med om det upp-skattas!
 * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
 * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *,
genom Ingvar, Webbansvarig
Uppdaterad 20210517